Det hela började när AMD introducerade Athlon (K7) den 23 juni 1999 i slot A utförande. Man använde sig av Alpha 21264 processorns (Digital Equipment Corporation) EV6 buss arkitektur.

Teknologin var DDR (double data rate) vilket innebar att en busshastighet på 100 MHz resulterade i en faktisk hastighet på 200 MHz (det dubbla). Senare ökade man på detta till 133 MHz (266), 166 MHz (333) och slutligen 200 MHz (400).  

Athlon visade sig effektivare än Intels Pentium III arkitektur som exempelvis inte hade DDR teknologi utan SDR (single data rate) vilket innebar att Pentium III hade en busshastighet på 100 eller 133 MHz.


Övergången från Slot A till Sockel A

De tidigare Slot A-processorerna hade haft L2-minnescachen som en extern krets på 512 KB. Kommunikationen till denna minnescache skedde med 50%, 40% eller 33% av processorns frekvens beroende på modell. De snabbaste processorerna fick nöja sig med 33% för att det hela skulle fungera.

När Sockel A-processorerna lanserades hade man valt att integrera L2-cachen i processorn och kommunikationen med den kunde ske i samma frekvens (som processorn använde). Genom en effektivare arkitektur kunde man minska storleken till 256 KB. Man valde dock senare att utrusta den sista och bäst presterande modellen med 512 KB (Barton-kärna).

L1-minnescachen var oförändrad (64+64 KB)

Slot A-modellerna tillverkades i början i 250 nanometer (Argon-kärna), men började sedan tillverkas i 180 nanometer (Puto/Orion-kärna) och den slutliga modellen hette Thunderbird (180 nm) som även var en arkitektur (med några förändringar) som användes i de första sockel A-processorena.

Sockel 462 är också ett namn som man ibland använder eftersom det finns 462 hål i sockeln. Själva processorerna har dock 453 kontaktpinnar, vilket betyder att inte alla hål används.


Athlon

Det var mycket som förändrades vid övergången till sockel A och en stor fördel var att moderkortstillverkarna denna gång var bättre förberedda. Stödet var inte så bra i början och styrkretsarna på moderkorten kunde ha vart bättre för slot A, detta kom hela tiden att förbättras på sockel A-plattformen och resulterade i några riktigt lyckade modeller.

Thunderbird

De första sockel A-processorerna hette precis som innan Athlon (Thunderbird-kärna) och fanns med en processorfrekvens på 600 MHz till 1400 MHz. Busshastigheten var på de tidiga modellerna 100 MHz (200) men senare kom det även versioner med 133 MHz (266).



Här har vi en Athlon 700 MHz med Thunderbird-kärna
. Själva ytan av processorkärnan polerades lite olika och därför finns det flera färger.

Nästa steg var att introducera Athlon XP som var förbättrade versioner av sockel A Athlon. AMD gav dem prestandanummer. Många ansåg att det var ett försök av AMD att visa konsumenter hur pass bra deras processorer var jämfört med Intels modeller som ofta hade betydligt högre frekvenser. Detta var ett problem för AMD då de som inte läste tester kanske trodde att högre frekvens alltid innebar bättre prestanda.

Palomino

De första Athlon XP-modellerna var tillverkade med Palomino-kärna som precis som Thunderbird var tillverkad med 180 nanometersteknik.

Det kom sedan flera 130 nanometers modeller så som Thoroughbred A, Thoroughbred B, Thorton och Barton. Till slut hade man nått upp till 2333 MHz (kallades 3200+).


Athlon MP


I grund och botten är dessa processorer från början identiska med Athlon XP men en kontakt på L5-bryggan är intakt på Athlon MP medan den har skurits av på Athlon XP (i fabrik).

Dessa processorer används i sockel A-moderkort där man kan använda två processorer. Man brukar därmed kalla dem för serverprocessorer.


Budgetmodeller (Duron och Sempron)


För att ha en billigare modell som inte kostade lika mycket gjorde AMD Duron-processorer med samma processorkärna som Athlon men med mindre L2-cache minne.

Duron

Spitfire kallades processorkärnan på de första Duron-processorerna (som bygger på Thunderbird-kärnan). Som vi tidigare nämnt var det en minskning av L2-cache som är den stora skillnaden, men AMD valde även att ställa ned busshastigheten till 100 MHz (effektivt 200 MHz), medan samtida Athlon-processorer hade en bussfrekvens på 133 MHz (effektivt 266 MHz). Modellen hade en processorfrekvens på mellan 600 - 950 MHz.



Själva processorkärnan är förstås mindre än på Athlon då Duron har mindre L2-cache. Denna modell är en Duron 750 MHz.


Nästa arkitektur var Duron-processorer vars kärna kallades Morgan som byggde på Palamino-kärnan (lägre L2-cache). Dessa processorer fanns i frekvenserna 900 - 1300 MHz.

Den sista Duron-kärnan kallades Appelbred (Byggde på Thoroughbred) och fanns i frekvenserna 1400 - 1800 MHz. Dessa var de enda Durons med en busshastighet på 133 MHz.


Sempron

För att öka livslängden av sockel A-plattformen introducerade AMD lågprismodeller som man kallade Sempron. Detta var när sockel 754 och sockel 939 var AMDs prestanda plattformar. Nya sockel A sempron-modeller kom fram till slutet på 2004.

L2-cache storleken var 256 KB och slutligen 512 KB på de sista modellerna. Bussfrekvensen varierade från 166 MHz till 200 MHz. Det handlade enbart om Athlon XP-processorer med ett nytt namn.

De första Sempron-processorerna lanserades i Juli 2004 och hade en processorkärna med kodnamnet Thoroughbred-B. Frekvenserna på processorerna var från 1500 - 2000 MHz.

Från och med Augusti fanns det även Semprons med Thorton-kärna där det fanns en L2-cache på 512 KB (men hälften hade deaktiverats vilket gjorde att de presterade som de med Thoroughbred-B). Några skall dock ha lyckats aktivera L2-cachen men i många fall hade den stängts av på grund av att den inte fungerade korrekt. 

De allra sista sockel A Semprons hade Barton-kärnan och hade med andra ord en L2-cache på 512 KB.


Modifikationer (överklockarens dröm)


Processorerna tillverkade i princip på exakt samma sätt men genom att i fabriken sedan ändra vilka kontakter på L-bryggorna som var ihopkopplade kunde AMD ändra hur processorerna fungerade. Överklockare kom snabbt på att de kunde "låsa up" Athlon- och Duron-processorer genom att förbinda olika punkter på  L1-bryggan. Det enklaste sättet var genom att använda en blyertspenna, men några använde silverfärg eller andra sätt. Genom denna enkla åtgärd kunde man sedan lätt ändra multipeln på processorn.

Guide:

64bits guide

När Athlon XP introducerades försökte AMD göra det svårare att göra denna åtgärd men det gick fortfarande (att använda en blyertspenna var dock uteslutet).

Guide:

Tomshardware

De som ville ändra Athlon XP-processorer till Athlon MP (för system med två processorer) gick det också lätt att modifiera processorn. Orsaken till detta var att Athlon MP kostade mer och då såg många chansen att köpa billigare Athlon XP och modifiera dem istället.

Guide:

Hardware secrets

De allra sista processoerna (Sempron) var "superlåsta" vilket innebar att det inte fanns något enkelt sätt att ändra multipeln (man fick nöja sig med standard multipeln). Man kunde dock fortfarande överklocka processorn genom att höja busshastigheten.


Skador på processorkärnan

Ett problem med dessa processorer var att kärnan var oskyddad och ifall man var oförsiktig och till exempel belastade ytan ojämnt när man installerade processorkylaren kunde det hända att man skadade processorkärnan så pass mycket att den efteråt var oanvändbar (vanligtvis någon av kanterna).


Moderkort

Det kom många olika moderkortsmodeller till sockel A-plattformen som byggde på många olika styrkretsar. Den mest kända blev Nforce 2 som lanserades i juli 2002, där det även fanns modeller med den så kallade Soundstorm-ljudkretsen som blev mycket populär. Sista versionen var Nforce 2 Ultra 400 som kom 2003.



Några av de mest populära moderkorten var Abit NF7 och Abit NF7-S (V 2.0). Med dessa moderkort fick sockel-A plattformen en enorm popularitet.


Kuriosa

I början var det inte alltid så lätt för moderkortstillverkarna att tillverka bra modeller och detta resulterade i en del dåliga moderkort. Detta gav det felaktiga intrycket att själva processorn hade stabilitetsproblem och gav upphov till upprörda debatter på många internetforum.  När tester visade på prestandafördelar för AMD pratade man främst om stabilitet jämfört med prestanda.

När Nforce 2-moderkorten kom var det inte så många som tvivlade på sockel A-plattformen längre. Det blev med tiden så populärt med AMD-processorer att användare vände sig till AMD Sverige för att få klisterlappar att sätta på datorn.


Testsystem inför kommande prestandatest

Vi håller precis på att förbereda för ett sockel A-test där vi jämför mot nutida processorer. Ett helt oanvänt Abit AN7-moderkort finns tillgängligt.


Turligt nog hade vi ett Abit AN7 tillgänglig inför prestandatesterna.


Moderkort: Abit AN7
Processor: Athlon XP 3200+ (2333 MHz) med Barton-kärna
Processorkylare: Taisol
Minnen: 2 x 512 MB Twinmos Twister PRO (DDR-minnen)



Vi kommer använda oss av TwinMOS Twister PRO minnen (DDR).


Det är svårt att jämföra ett så pass gammalt system på ett rättvist sätt mot dagens plattformar. Vi kommer sannolikt slopa spel helt och använda ett 32 bitars operativsystem. 


MikroDatorns slutord

Idag finns det många som började med ett sockel A-system eller har goda minnen från den tiden. Naturligtvis fanns även de som hade problem och en del moderkort var som vi nämnt inte de bästa. Styrkretsen Nforce 2 fick däremot goda omdömen från de flesta. Hur upplevde ni sockel A-tiden?